Har vi haft på jobbet idag, vet inte hur mycket det gav iofs, men det var ju trevligt att få höra att man är väldigt proaktiv. Fick dessutom veta att jag blivit mer social på senare tid, jag ser nog mig själv mer som en ”iaktagare”. Älskar att sitta och lyssna på vad andra säger och fundera i min egna lilla värld, men tydligen så håller vissa inte med mig där? Hrm.. Det är väl inget negativt iofs, har nog sett mig själv som ganska asocial innan så det måste väl vara bra? 🙂
Men om sanningen ska fram så har jag nog ganska svårt för människor överlag, låter kanske sjukt? Men att lita på någon är inte min starka sida och verkligen inte att komma en person riktigt riktigt nära. Sen finns det självklart vissa guldkorn, men att knyta nya kontakter är inte min sida och inte något jag känner att jag har så jättestort behov av heller.
Fast ibland kan jag fundera på om det är såhär jag vill att mitt liv ska vara i fortsättningen. Jag kan känna sån stor längtan till något annat – något större ibland. En längtan efter att lämna denna håla för något mer, att hitta ”mitt” kall. Jag har nog ändå förstått att mammarollen är inte mitt kall i livet, jag vill som det är nu INTE ha fler barn. Sedan kan jag bli lite nedstämd och känna mig ensam när folk får barn och gifter sig hit och dit. Jag såg i tidningen idag att Bea från skoltiden hade fått barn (och hade man) och tänkte faktiskt ”hur kan hon ha kommit dit och inte jag?”. Elakt tänkt, jag vet! Men varför tänker man så? Jag tror ju faktiskt inte att jag behövt varit singel om jag inte velat det. Om man nu kan säga så? Sedan handlar det ju om vad man kan få oxå och det vill jag ju uppenbarligen inte ha.. Jag är istället högt uppe i det blå och bygger upp krav på andra personer som inte ens är möjliga att uppfylla. Varför gör jag så?
Har jag blivit så bekväm i ”ensamheten” att jag inte klarar av att rätta mitt liv efter någon annan? Nåja, jag sörjer ju faktiskt inte särskilt mycket och tror inte heller att jag kommer att vara ensam jämt, men visst händer det att man tänker till ibland. Livet är ju (oftast) så mycket roligare när man är två.
Sitter o letar resor nu (igen) för mig och Emilia, vad jobbigt det är när man inte vet vart man vill åka. Jag vill ju gärna åka i början av oktober, men frågan är om det inte är för kallt runt medelhavet vid den tiden? Jag har för mig att Turkiet var bra när jag var där i september-oktober, det är ju ändå 10 år sedan jag var där! Men frågan är om det är samma sak i Grekland/Spanien? Sardinien kollade jag lite på och det lockar fortfarande lite grann, fast jag tror nog Emilia uppskattar en mer ”svensson-semester”. Det blir ju faktiskt även dyrare att åka till resmål som inte är lika ”inne” som kanarieöarna, men som det är nu så lockar det mig inte alls. Men priset spelar ju faktiskt in en del det oxå.. Hade jag haft råd hade jag valt Thailand till hösten, men det blir tyvärr för dyrt..
Nej, dags för ett bad snart.. sen SOVA! Är så jäkla trött…
Va? DU inte knyta nya kontakter, tycker inte det känns som nåt som stämmer överens med dig? Jag tycker alltid du verkar knyta nya bekantskaper och att du ofta är iväg på roliga saker med människor som du nyss träffat. Däremot kanske du som du skriver inte låter nån komma dig riktigt nära. Men jag tycker du är väldigt social. Bara för att man inte pratar så är det inte likvärdigt med asocial. Det kan istället vara pluspoäng. Jag har ist. en tendens att prata för mycket.
Och du ska veta att vi i par-relationer avundas er singlar dagligen av olika anledningar, ni kan få tillgång till den där ensamheten och tystnaden precis när ni vill, slipper mötas halvvägs när man har olika åsikter eller måste samsas om ytan på toaletten på morgonen när man har bråttom iväg till jobbet, manliga toalettprylar tar inte din värdefulla plats i badrumsskåpet och alla garderober är dina att fylla med nya kläder (ja eller Emilias också såklart) 😉
Och du är en underbar människa och har rätt att ställa krav på din kommande livspartner!! Varför nöja sig när man faktiskt kan få det bästa!